Ideella föreningen
Bevara Ojnareskogen
— Vi jobbar för att skydda sjön Bästeträsk och bevara Ojnareskogen på Gotland mot storskalig kalkbrytning
Flygbladet till Almedalen 2010 finns nu för nedladdning nedan.
[download id=”1″]
2010-03-31 JO Dnr 6455-2009
Riksdagens ombudsmän – JO
Box 16327
103 26 Stockholm
Ifrågasatt myndighetsutövning av Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU)
Synpunkter på SGU:s yttrande
SGU har inkommit med yttrande i ärendet 2010-03-15.
SGU bemöter i sitt yttrande vår anmälan med i huvudsak tre resonemang.
1. Omfattningen av SGU:s uppdrag för Nordkalk är liten i förhållande till SGU:s totala verksamhet.
2. SGU besitter ett unikt kunskapsmaterial om Gotlands geologi och vattenförhållanden och engageras därför som expert i hithörande frågor.
3. Förste statsgeologen Anders Carlstedt har som konsult fullgjort ett uppdrag i samband med Nordkalks ansökan om provbrytning inför ansökan om den stora täkten men inte deltagit i senare uppdrag. Vidare har han deltagit som handläggare av SGU:s yttrande i samband med Miljööverdomstolens behandling av Nordkalks täktansökan men inte som föredragande eller beslutsfattare.
Vi vill kommentera ovanstående punkter på följande sätt:
1. Även om den dryga miljon som SGU erhållit för sin konsultverksamhet för Nordkalks räkning utgör en liten del av SGU:s samlade verksamhet saknar beloppet inte intresse när det gäller SGU:s dubbla roller som konsult resp myndighet i samband med behandlingen av Nordkalks täktansökan. Som samlad ersättning från ett enskilt företag är summan inte obetydlig. I detta fall är det dock inte beloppets storlek i sig som är avgörande, utan det faktum att ett antal uppdrag som SGU genomfört för Nordkalk har skapat såväl yrkesmässiga som sociala relationer och bindningar, vilka inverkat negativt på myndighetens förmåga att agera opartiskt.
2. SGU har givetvis som expertmyndighet samlat på sig ett omfattande kunskapsmaterial om geologi och hydrologi inte bara på Gotland utan även i resten av landet. Det är därför naturligt att deras expertkunskaper kommer till användning i olika sammanhang. Det förefaller dock märkligt att inte SGU tycks uppfatta skillnaden mellan rollen som expert och som konsult. På sid 2 skriver man: ”SGU har anlitats som expert i många olika sammanhang som rör den gotländska berggrunden, däribland av Nordkalk…” Men det är ju skillnad mellan att å ena sidan uttala sig som expert i olika sammanhang och å den andra att ta på sig betalda konsultuppdrag i ett tillståndsärende där det råder intressekonflikt och man också har att ta ställning som myndighet. Över huvud taget saknas i SGU:s yttrande ett resonemang om hur man klarar att hålla isär rollen som betald konsult ifrån sitt myndighetsutövande, trots att detta är själva kärnfrågan i anmälan.
3. När det gäller Anders Carlstedts roll i Nordkalksärendet står han i SGU:s yttrande till Miljööverdomstolen 2009-04-19 angiven som ensam handläggare och har i den egenskapen haft ett avgörande inflytande på yttrandets innehåll även om han inte varit formellt delaktig i beslutet. Hans engagemang i ärendet framgår också av det faktum att han varit närvarande och som representant för SGU tagit aktiv del både i förhandlingen i Miljödomstolen och i Miljööverdomstolen. Att först ha konsultuppdrag för Nordkalk och sedan framträda som officiell representant för SGU vid behandlingen av Nordkalks tillståndsansökan måste betecknas som klart tvivelaktigt.
Slutligen vill vi framhålla
att SGU i sitt yttrande till JO inte alls bemöter punkt 2 och 3 i vår skrivelse. I punkt 2 påpekar vi att SGU:s gravt missvisande påstående om behovet av Bungefyndigheten för Sveriges stålframställning av Miljööverdomstolen tagits som intäkt för att behovet av denna speciella kalksten inte kan tillgodoses annat än genom Nordkalks planerade brytning. MÖD skriver i sin dom: ”Vad Nordkalk anfört angående förutsättningarna för att bryta kalk på annan plats och kalkkvalitén i Bungeområdet har bekräftats av SGU, som är central förvaltningsmyndighet för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering.”
Inte heller har SGU kommenterat vårt ifrågasättande av hur man som ansvarig myndighet kan göra så diamentralt olika uttalanden om vattensituationen på Gotland som i å ena sidan SGU:s regeringsrapport 2009-01-19 och å den andra sidan i SGU:s yttrande 2009-04-07 i Nordkalksärendet.
Hans Jansson
Vice ordförande
Föreningen Bevara Ojnareskogen
Arkitektvägen 34
168 32 Bromma
SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY
1 (13)
BESÖK: STOCKHOLM – VALHALLAVÄGEN 195
ÖSTERSUND – FORSKARENS VÄG 5, HUS UB
KIRUNA – KASERNGATAN 14
ÖVERKLAGANDE
2009-11-19
Dnr 381-1419-09, Rv
Högsta Domstolen
Box 2066
10312 Stockholm
Klagande: Naturvårdsverket
106 48 Stockholm
Motpart: Nordkalk AB
Storugns
620 34 Lärbo
Ombud: Advokat Mikael Lundholm
Advokatfirman Fröberg & Lundholm
Strandvägen 7B 114 56 Stockholm
Komplettering av överklagande i Mål T 5118-09
Överklagat avgörande: Svea Hovrätts, Miljööverdomstolens dom den 9 oktober 2009 i mål nummer M 350-09
Saken
Ansökan om tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64, Gotlands kommun, samt därtill hörande följdverksamhet.
POST: 106 48 STOCKHOLM
TEL: 08-698 10 00
FAX: 08-20 29 25
E-POST: REGISTRATOR@NATURVARDSVERKET.SE
INTERNET: WWW.NATURVARDSVERKET.SE
NATURVÅRDSVERKET 2 (13)
Naturvårdsverkets yrkanden
Naturvårdsverket yrkar att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.
Naturvårdsverket yrkar att Högsta domstolen undanröjer Miljööverdomstolens dom och avslår, alternativt avvisar, bolagets ansökan.
Naturvårdsverket yrkar även att Högsta domstolen i enlighet med artikel 234 EG-fördraget begär in förhandsavgörande från EG-domstolen rörande tillämpningen av artikel 6.3 Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet).
Naturvårdsverkets grunder och utvecklande av talan
Naturvårdsverket menar att det finns grund för meddelande av prövningstillstånd då det ur allmän synvinkel är av vikt för rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen, att det i domen förkommer rättegångsfel och att utgången av målet i Miljööverdomstolen uppenbarligen berott på ett grovt förbiseende/misstag.
Ovanstående grunder rör Miljööverdomstolens tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 28 b § miljöbalken (1998:808), vilket är den svenska implementeringen av artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. Naturvårdsverket anser att Miljööverdomstolens i nu överklagad dom i sin rättstillämpning avsevärt avviker från ordalydelsen i bestämmelsen, EG-domstolens och Högsta domstolens praxis. Miljööverdomstolen har även genom grovt förbiseende/misstag i avgörande och centrala delar av prövningen byggt sin bedömning på felaktiga grunder, vilket uppenbarligen har påverkat utgången av målet.
Dessa omständigheter utgör var för sig även grund för Högsta domstolen att efter meddelande av prövningstillstånd, vid en prövning i sak, undanröja Miljööverdomstolens dom och därvid avslå, alternativt avvisa Nordkalk AB:s (nedan bolaget) ansökan.
Bakgrund
Europeiska Gemenskapen har genom art- och habitatdirektivet skapat ett nätverk av skyddade områden med beteckningen ”Natura 2000” för bevarande av hotade arter och naturtyper inom gemenskapen. Direktivet innebär i korthet en skyldighet för medlemsstaterna att inom sina respektive territorier peka ut
NATURVÅRDSVERKET 3 (13)
områden enligt vissa kriterier och att därefter garantera bevarandet av de arter och naturtyper som avses att skyddas inom dessa bevarandeområden.
Utpekandet av de särskilda bevarandeområdena i Sverige är i stort redan genomfört. Inom dessa områden är Sverige därmed skyldigt att tillse att gynnsam bevarandestatus bibehålls för de arter och naturtyper som föranlett att området pekades ut (artikel 4.4 och artikel 6.1-2). För fullgörandet av denna skyldigheten har Sverige skapat ett system för tillsyn och prövning genom bl.a. införandet av bestämmelserna om tillståndskrav och tillståndsprövning i 7 kap. 28 a -29 §§ miljöbalken.
Bestämmelserna i denna del av införlivandet av art- och habitatdirektivet har en något annorlunda lagteknisk konstruktion än vad vi i Sverige är vana vid när det gäller områdesskydd. Bestämmelserna i 7 kap. 28 a § miljöbalken anger när tillstånd krävs och bestämmelserna i 7 kap. 28 b § miljöbalken anger under vilka förutsättningar tillstånd kan ges. Den sistnämnda bestämmelsen är konstruerad på ett sätt som närmast kan liknas vid en miljökvalitetsnorm där bibehållen gynnsam bevarandestatus för de utpekade arterna och naturtyperna inom bevarandeområdet är att betrakta som gränsvärdet för tillåten påverkan. Det vill säga, om ansvarig för en planerad verksamhet vid tillståndsprövningen inte kan visa att den gynnsamma bevarandestatusen kan bibehållas för de utpekade arterna och naturtyperna inom bevarandeområdet får tillstånd inte lämnas. Såtillvida är bestämmelsen – sett ur ett traditionellt svenskt miljörättsligt perspektiv – relativt hårdhänt i sin lagtekniska utformning. Den enda möjlighet som finns att kringgå denna bestämmelse är att regeringen meddelar tillåtlighet enligt 7 kap. 29 § miljöbalken. Förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus finns beskrivet i 16 § områdesskyddsförordningen (1998:1252).
EG-domstolen har i ett pedagogiskt och mycket väl genomarbetat förhandsavgörande i det så kallade Waddenzeemålet (C-127/02 punkterna 52-61) angett hur skadebedömningen av påverkan från en verksamhet (i det fallet mekaniserat hjärtmusselfiske) inom ett bevarandeområde ska genomföras och hur en tillståndsprövning enligt art 6.3 art- och habitatdirektivet (7 kap. 28 b § miljöbalken) ska gå till. Domstolen sammanfattar i punkt 61 sin bedömning av dessa delar i målet enlig följande:
”Enligt artikel 6.3 i art- och habitatdirektivet förutsätter den lämpliga bedömningen av en plans eller ett projekts konsekvenser för målsättningen att bevara ett område att alla aspekter av planen eller projektet som, enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt, kan påverka nämnda mål identifieras, med hjälp av bästa möjliga vetenskapliga information, innan planen eller projektet godkänns. Med ledning av slutsatserna från den lämpliga bedömningen av mekaniserat hjärtmusselfiske med avseende på konsekvenserna för målsättningen att bevara ett område, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna verksamheten endast efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada. Så är fallet när det ur ett
NATURVÅRDSVERKET 4 (13)
vetenskapligt perspektiv inte föreligger några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan.”
EG-domstolen anger här i sitt tolkningsbesked följande för nu överklagat mål väsentliga förutsättningar:
Miljödomstolen sade i höstas nej till Nordkalks ansökan om utökad kalkbrytning i Bunge på norra Gotland. Nordkalk har sedan överklagat domen, och Miljööverdomstolen ska i slutet av augusti ta upp Nordkalks överklagande. Nytt underlag har tillförts från många håll, från markägare, från Sveriges geologiska undersökningar (SGU), Naturvårdsverket, Nordkalk m fl.
Kommunen är en viktig remissinstans när Nordkalks ansökan nu ska behandlas av miljööverdomstolen. Man kan se två huvudskäl till att domstolen ska kunna basera sitt beslut på bl a remissvar från Gotlands kommun.
För det första finns inom kommunen unika kunskaper om lokala sakförhållanden vad gäller natur, miljö, kommunens behov av t ex vatten, framtida behov av arbetstillfällen mm.
För det andra möjliggör en remiss till kommunens politiskt valda organ en direkt kanal för gotlänningarnas politiska företrädare att lägga ett medborgerligt perspektiv på frågan, att se till att politiska värderingar kommer fram. På så sätt kan man se till att också medborgarnas synpunkter – genom våra valda politiker – finns med i domstolsbehandlingen av frågan.
Om detta ska fungera krävs att kommunen har förmåga och vilja att hantera sitt ansvar på ett kompetent och öppet sätt. Hur har kommunen då gjort i det aktuella fallet? Jo: Man begär in en rapport från en erkänd hydrologisk expert, Håkan Djurberg från Akvanovum AB. Djurberg bemöter på punkt efter punkt de bedömningar som SGU gjort i sin nya rapport, och som Djurberg bedömer är orealistiska och underskattar de risker som finns för framförallt vattnet. Hans slutsats är tydlig; det planerade brottet kommer att påverka vattensituationen inom det aktuella området på ett flertal sätt.
Men rapporten –som skulle vara ett underlag för politiska beslut – sänds inte till ledamöterna i tekniska nämnden före beslutssammanträdet. Mot detta har flera protesterat. Behandlingen i kommunstyrelsens arbetsutskott följer samma mönster. Kommunen meddelar sedan miljööverdomstolen att ”man inte funnit skäl ändra sitt tidigare ställningstagande”, dvs man tillstyrker Nordkalks ansökan utan att närmare motivera detta. Specialistrapporten nämns inte och bifogas inte till överdomstolen.
Men vitsen med kommunens remissvar ska ju vara att både delge domstolen kommunens samlade bedömning och de underlag som finns för bedömningen. På så sätt underlättar man för domstolen att göra en så bra bedömning som möjligt av allt tillgängligt material. Det är själva syftet med remissförfarandet. Att mörka underlag som inte stödjer det egna ställningstagandet ökar inte tyngden i den egna argumentationen, tvärtom.
Vid miljödomstolens tidigare behandling av ärendet lämnade miljö- och hälsoskyddsnämnden ett eget remissvar, där man sade nej till Nordkalks ansökan. Men nu finns plötsligt inte miljö- och hälsoskyddsnämnden med i hanteringen av ärendet inom kommunen. Den kompetens som finns inom det området borde väl vara viktig för kommunledningen att ta hänsyn till innan man svarar till domstolen?
Effekten av detta torde bli att kommunens synpunkter knappast får den tyngd i domstolen som de borde ha i ett ärende som detta. Även om man i sakfrågan inte delar den politiska majoritetens ståndpunkt i den aktuella frågan – och det gör inte jag, jag tycker bl a att den aktuella specialistrapporten klart påvisar riskerna för vattenförsörjningen – så är detta att beklaga.
Demokratin förutsätter ärlighet, öppenhet och en kompetent hantering om den ska vara värd namnet.
Hans Jansson
Svea hovrätt
Avdelning 13
Miljööverdomstolen
Box 2290
103 17 Stockholm
Yttrande i Mål nr M 350 09 Rotel 1305, ansökan av Nordkalk AB ang tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64, Gotland
Undertecknad vill som ombud för fastighetsägaren Håkan Linder och på föreningen Bevara Ojnareskogens vägnar lämna följande synpunkter med anledning av Nordkalks senast inkomna inlaga (aktbil 75). Beträffande Nordkalks överklagande av den ersättning som Miljödomstolen tilldömt Håkan Linder lämnas separat yttrande.
Nordkalk och samhällsintresset
I Nordkalks inlaga ställs återigen behovet att bevara områdets unika natur och miljö mot det samhälleliga behovet av kalk, Nordkalks uteblivna intäkter vid ett avslag på tillståndsansökan samt de arbetstillfällen som en fortsatt verksamhet för Nordkalk skulle ge. Nordkalk menar visserligen att kalkindustrin och naturvårdens intressen kan samverka på norra Gotland, vilket låter bestickande. Men om det betyder att alla de tre stora kalkstensföretagen Nordkalk, Svenska Mineral och Cementa samtidigt ska expandera i den takt som skulle bli fallet om deras nu aktuella tillståndsansökningar skulle beviljas ter det sig snarast som en rovdrift på både kalkstenstillgången och naturen på norra Gotlands relativt begränsade yta.
En samexistens på rimliga villkor förutsätter att de mest omistliga naturområdena sparas och att inte kalkindustrins intressen utan vidare får gå före natur- och miljöhänsyn, vilket enligt Nordkalk är den tolkning som skall tillämpas när två riksintressen kommer i konflikt på det sätt som nu är fallet. Det förtjänar att upprepas att det självklart inte förhåller sig så som Nordkalk framställer saken, nämligen att ett avslag på Nordkalks ansökan är liktydigt med att kalkindustrin på norra Gotland upphör. Nordkalk är det företag av de tre som vill öppna ett helt nytt kalkstensbrott mitt i ett unikt och känsligt naturområde, vilket gör att deras ansökan är särskilt kontroversiell. De försöker felaktigt utmåla dem som är kritiska till detta projekt som motståndare till all kalkindustri när det i själva verket handlar om den sällsynt olämpliga lokaliseringen av just detta projekt.
För regionen Gotland utgör arbetstillfällena en viktig faktor. Dessvärre finns betydande osäkerhet om hur många arbetstillfällen det faktiskt handlar om. Såväl av marknadsskäl som genom rationaliseringar har Nordkalk redan minskat arbetsstyrkan i Storugns med 19 respektive 11 personer under de senaste två åren, motsvarande hälften av det antal arbetstillfällen som angivits på längre sikt för Bungetäkten. Nordkalk undviker att beröra denna fråga. Bland annat i kommunens beräkningar av effekterna av bortfallet av arbetstillfällen användes därför Nordkalks flera år gamla uppgifter om antalet anställda, vilket gjorde att de samhälleliga effekterna av ett eventuellt avslag på Nordkalks täktansökan kraftigt uppförstorades
Nordkalks argumentation
Nordkalks argumentation om särskilt Naturvårdsverket men även Länsstyrelsen har utvecklat sig till en uppseendeväckande konspirationsteori och bemöts bäst av myndigheterna själva. Det är dock att notera att Nordkalk börjar sätta i system att försöka misstänkliggöra och undergräva en motparts trovärdighet, vilket snarast tyder på att man inte litar på att man kan övertyga med hjälp av sakargument.
I samma anda undviker Nordkalk återigen att sakligt bemöta utlåtandena av de båda oberoende hydrologiska experter som inte varit överens med Nordkalks bedömningar om att det inte skulle föreligga några risker för hydrologin i området om Nordkalks ansökan beviljas. I stället avfärdar Nordkalk professor Bo Olofsson med några svepande formuleringar utan tillstymmelse till argumentation i sakfrågan.
När det gäller riksintresset för naturvård kritiserar Nordkalk Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket har således pekat ut ca en tredjedel av landet som riksintresse för naturvården och agerar vid behov som part i enskilda tillståndsärenden som berör verkets eget riksintresse.” Men det är ju i så fall kritik som i lika hög grad kan riktas mot SGU, som pekat ut precis de områden på norra Gotland som ägs av kalkindustrin som riksintresse för mineralutvinning och sedan agerar till förmån för kalkindustrin i det nu aktuella ärendet. Till yttermera visso agerar SGU både som konsultföretag på uppdrag av Nordkalk och som myndighet. Anders Carlstedt medverkade t ex redan i samband med Nordkalks ansökan om tillstånd för provbrytning på uppdrag av Nordkalk (2005-05-27 Planerad brytning av kalksten. Hydrogeologisk konsekvensbedömning) och har nu medverkat i handläggningen av SGU:s officiella remissvar.
SGU
SGU har i målet inlämnat ett yttrande i vilket i princip samtliga bedömningar som sökanden Nordkalk gjort tillstyrks utan reservationer för sådana osäkerheter som framkommit i tidigare rapporter. Detta faktum gör i sig att tveksamhet kan uppkomma om kvaliteten i myndighetens bedömningar i detta väldokumenterat svårbedömda ärende.
Nu gör SGU bland annat bedömningen att ”det inte föreligger någon risk för påverkan på i omgivningen förekommande brunnar i kalkstenen, på grund av länshållningen”.Bedömningen grundar sig på erfarenheter från mätningar vid Klinthagenbrottet, där kontrollpunkter nära Hoburgs myr inte påverkats. Men området vid Klinthagenbrottet är betydligt torrare än Bunge Ducker, som är genomsprängt av våtmarker och yt- och grundvattenflöden. Med kännedom om hur förhållandena visat sig variera där även på korta avstånd, exemplifierat av de sinsemellan mycket olika effekterna i provbrotten, är det osäkert att dra slutsatser från Klinthagen till Bunge Ducker.
Risk för påverkan kan ju dels föreligga i form av minskad tillgång till vatten i brunnar på grund av sänkt grundvatten, dels i form av inflöde av förorenat eller salt grundvatten. Det förefaller vara en alltför vansklig slutsats att generellt uttala sig om att det inte finns risk för påverkan på näraliggande brunnar. I tidigare inlagor har SGU för övrigt faktiskt medgivit att det inte är uteslutet att både vattentillgången i den mest närbelägna brunnen vid Kally Mårtenssons fastighet och brunnarna vid fastigheter på andra sidan av väg 148 skulle kunna påverkas negativt. SGU felbedömde för övrigt kraftigt riskerna för påverkan på omgivande brunnar inför kommunens provpumpning 2004.
Enligt SGU finns det ingen generell brist på vatten på Gotland. Man hänvisar till ”goda, outnyttjade reservtillgångar för grundvattenuttag i Visbyområdets relativa närhet”. Skälet till att dessa tillgångar inte utnyttjats är dock enligt kommunen av ekonomisk art, nämligen avståndet till befintligt vattennät och de kostnader som en anslutning därmed skulle medföra .
SGU:s påstående är till ringa tröst för de kommunala abonnenter som nu regelmässigt får långvariga bevattningsförbud, inte heller för fastighetsägare med privata brunnar som får ont om vatten under sommarhalvårets torrperioder. För övrigt är antalet brunnar med enskilt vatten på Gotland proportionellt ovanligt stort på grund av den höga andelen landsbygdshushåll. Den upplevda vattenbristen för dessa hushåll minskar inte av att det finns teoretiska möjligheter att öka kommunens uttag av grundvatten.
Det planerade uttaget av vatten från Bäste träsk för Fårösunds och Fårös räkning skulle inte heller ha aktualiserats om inte vattentillgången faktiskt är ett problem. SGU menar nu att kommunens vattenuttag inte skulle äventyras av en eventuell brytning på Bunge Ducker. Den uppfattningen delas som bekant inte av de båda andra fristående hydrogeologer, Bo Olofsson och Håkan Djurberg, som uttalat sig i ärendet.
Till detta kommer slutligen även SMA Svenska Minerals tidigare nämnda ansökan om utvidgning av det pågående kalkstensbrottet på Bunge Stucks. SGU påpekar också att en sådan utökad verksamhet skulle påverka Bäste träsks tillrinningsområde.
Nordkalks långsiktiga trovärdighet
Av avgörande betydelse för att verksamheten skulle kunna godkännas är bland annat att de omfattande skyddsåtgärder som Nordkalk utfäst sig att verkställa skulle fungera, liksom de kontrollprogram och efterbehandlingsåtgärder som Nordkalk är skyldig att genomföra. Det är då inte till fördel för en bedömning av Nordkalks tillförlitlighet att företaget är föremål för en polisutredning efter anmälan om miljöbrott i samband med provbrotten. Tveksamheterna när det gäller Nordkalks möjligheter att klara av alla sina utfästelser när det gäller att bibehålla vattenföringen i området och garantera vattentillförseln till Bäste träsk kvarstår oförändrade.
Med hänvisning till ovanstående vidhåller jag mina tidigare yrkanden.
2009-05-23
Olov Söderdahl
Svea hovrätt
Avdelning 13
Miljööverdomstolen
Box 2290
103 17 Stockholm
Yttrande i Mål nr M 350-09, Rotel 1305, ansökan av Nordkalk AB ang tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64, Gotland
Nordkalk har i sitt överklagande av Miljödomstolens dom 2008-12-19 inte anfört några ytterligare fakta i målet utan bygger överklagandet på ett ifrågasättande av Miljödomstolens bedömningar och ett underkännande av det sätt på vilket domstolen tolkat och tillämpat i domen anförda bestämmelser i Miljöbalken.
Av central betydelse i ärendet har varit att kartlägga de hydrologiska förhållandena i området, hur dessa skulle påverkas av en täkt och möjligheten att neutralisera negativa effekter för omgivande Natura 2000 områden och vattenförsörjningen till Bästeträsk. Nordkalk har steg för steg, efter återkommande påpekanden om oklarheter och osäkerheter, kompletterat de hydrologiska undersökningarna så att de nu förvisso utgör ett omfattande material. Men fortfarande kvarstår oklarheter på avgörande punkter, som Nordkalks motparter visat och som också Miljödomstolen konstaterar i domen.
Särskilt anmärkningsvärt är att Nordkalk genomgående undvikit att ta upp och bemöta de synpunkter som framförts av från Nordkalk fristående hydrologer. Professor Bo Olofssons tre inlagor som pekat på osäkerheterna i de slutsatser som Nordkalk dragit angående den planerade täktens hydrogeologiska effekter har över huvud taget inte bemötts. Nordkalk valde i stället att inför Miljödomstolens huvudförhandling misstänkliggöra och ifrågasätta honom och även den andre från Nordkalk fristående hydrologiska experten, nämligen den av kommunen anlitade Håkan Djurberg. En metod att bemöta kritik som tyder på att man inte har några argument att komma med i själva sakfrågan.
Så mycket mer förvånande är det att Nordkalk nu i sitt överklagande (s 18) påstår att den av Gotlands kommun anlitade hydrologiska experten har tillstyrkt täktansökan, just densamme vars opartiskhet Nordkalk tidigare ifrågasatt genom att hänvisa till tidningsurklipp där han före kommunstyrelsens beslut uttalade sig om att han ansåg att kommunen borde säga nej till täktansökan med hänsyn till kommunens behov av att använda Bästeträsk som vattentäkt.
I överklagandet menar Nordkalk att man övertygande visat att man kommer att kunna garantera vattenbalans och vattenkvalitet i täktens omgivningar, såväl under pågående täktverksamhet som efter avslutad brytning. Man menar också att ”floran och faunan i områdena torde vara tålig för tillfälliga variationer av de hydrologiska förhållandena”. Men de variationer som en brytningstid på 25-40 år och återfyllnadstid på 100 år skulle resultera i kan knappast kallas tillfälliga. Att ett enskilt företag som Nordkalk under så lång tid skulle kunna kontrollera och hålla istånd tekniska anordningar av den omfattning och komplexitet som man skisserat i kontrollprogrammet ter sig minst sagt osannolikt.
Nu öppnar man för möjligheten att underhållsansvaret skulle övertas av stat eller kommun. Tyvärr är det just det som skulle bli fallet om Nordkalk skulle upphöra som företag eller lämna Gotland och Sverige när kalkfyndigheterna här är uttömda. Inget företag kan idag lämna garantier på mer än hundra år framåt i tiden. Gotlands kommun har tyvärr upprepade gånger hamnat i problem med nedlagda företag som lämnat miljöproblem efter sig med dyra kostnader som följd.
Liksom i tidigare inlagor framhåller Nordkalk bolagets och svensk stålindustris stora behov av den råvara som Bunge Duckers kalksten utgör. På flera ställen (s 7, 8 och 9) likställer man ett nej till Nordkalks tillståndsansökan med att all kalkstensbrytning på norra Gotland skulle upphöra. Längst går man med påståendet på s 9: ”Miljödomstolens bedömning innebär att Sverige skall övergå från att vara självförsörjande avseende ifrågavarande kalkstensprodukter till ett land vars stålindustri blir beroende av import av nödvändiga råvaror för sin produktion.” Såvitt känt levererar SMA Svenska Mineral likvärdig kalksten till Oxelösunds stålverk, och SMA:s tillståndsansökan om utökad brytning är ännu inte behandlad av Miljödomstolen.
Inte heller är möjligheterna att hitta lämpliga kalkstensfyndigheter på andra platser, som inte är lika känsliga ur natursynpunkt, uttömda. Enligt tidningsuppgifter pågår f ö Nordkalks egna fortsatta undersökningar parallellt med behandlingen av den nu aktuella täktansökan.Nordkalk citerar också SGU, som i samband med ett regeringsuppdrag att analysera åtgärder för att främja framtida prospektering och utvinning av svenska mineralresurser uttalat sig om behovet av gotländsk kalksten. Men citatet säger ingenting om att man måste bryta kalksten just på Bunge Ducker.
Inte heller innebär det att man kan eller bör ge avkall på miljöhänsyn eller bortse från risker för vattenförsörjningen. SGU är för övrigt också den myndighet som är ansvarig för att tillgodose att ett av de svenska miljömålen utifrån EU:s vattendirektiv uppfylls, nämligen att garantera ett till kvalitet och kvantitet oförändrat grundvatten. En uppgift som rimligen bör tas på lika stort allvar som omsorgen om mineralutvinning och särskilt beaktas i samband med Nordkalks aktuella tillståndsansökan.
Den för närvarande rådande lågkonjunkturen har inneburit en minskande efterfrågan på stål och därmed också på den speciella kalksten som Nordkalk och SMA Svenska Mineral bryter på norra Gotland. Det illustrerar tydligt att det stora behov av denna kalksten som Nordkalk beskriver i sin ansökan snabbt kan förändras på grund av förändringar i omvärlden. En långsiktigt god hushållning måste ta hänsyn till sådana faktorer och inte tillåta irreversibla ingrepp för att tillgodose kortsiktiga, konjunkturkänsliga behov.
Föreningen Bevara Ojnareskogen hävdar sammanfattningsvis att Nordkalk inte övertygande har kunnat visa att man genom förebyggande åtgärder skulle kunna förhindra att den planerade täkten skulle resultera i en grundvattensänkning och ett bortfall av ytvatten med betydande negativa effekter på omgivande Natura 2000 områden, enskilda markägares skogs- och betesmark samt näraliggande brunnar.
Inte heller har Nordkalk kunnat visa att Bästeträsks vattenförsörjning fortsättningsvis skulle fungera på ett sätt som möjliggör användning av sjön för den av kommunen planerade dricksvattenproduktionen.
På föreningen Bevara Ojnareskogens vägnar yrkar undertecknad därför
att Nordkalks ansökan om täkttillstånd avslåsatt den till ansökan fogade MKB:n inte godkännsatt Nordkalks ansökan om tillstånd för vattenverksamhet avslås
att Nordkalks ansökan om tillstånd att anlägga transportband och serviceväg avslås samt
att – i händelse att tillstånd beviljas – ansökan om verkställighetsförordnande avslås
2009-03-15
Olov Söderdahl
ordförande
Föreningen Bevara Ojnareskogen
Nordkalk har överklagat miljödomstolens beslut och har 2009-02-13 fått prövningstillstånd, vilket betyder att miljööverdomstolen kommer att behandla överklagandet.
Nordkalks överklagande innehåller i huvudsak följande:
Företaget menar:
- att det saknas rimliga alternativa lokaliseringar. Krav på alternativ tvingar Nordkalk till nedläggning
- att området för den planerade täkten som sådant inte är unikt eller oundgängligen nödvändigt för att tillgodose naturvårdens intresse. Ett bevarande skulle drabba Nordkalk och andra samhällsintressen på ett sätt som inte står i proportion till vad som skulle vinnas
- att Nordkalk redan avstått från stora landområden och därmed bidragit till naturvårdsintresset
- att miljödomstolen felbedömt nivån för en tillåtlig påverkan på skyddade livsmiljöer. Behovet av kalken överväger vida skadorna. Domstolen har gjort en felaktig bedömning av utredningarna i målet
- att livsbetingelserna för hotade, sällsynta och hänsynskrävande arter inte kommer att försämras på sätt som avses i 9 kap 6a miljöbalken
- att vatten verksamheten är tillåtlig och att oriktiga bedömningar har medförta att sakägarkretsen blivit för stor.
Så långt Nordkalk.
Tidsplanen för den fortsatta handläggningen ser ut så här:
23 mars Svarsskrivelser till domstolen. Föreningen kommer att lämna ett yttrande över Nordkalks överklagande.
27 april Remissinstanserna lämnar yttranden
25 maj Yttranden från Nordkalk och motparter
12 juni Kallelse och förhandlingsordning skickas ut från domstolen
25-27 aug (prel) Huvudförhandling
Dom senast sex veckor därefter.
22 december 2008 21.20
Nordkalk fick nej!
Den 19 december kom Miljödomstolens dom avseende Nordkalks ansökan om det stora brottet. Ansökan ”lämnades utan bifall , som det heter, dvs domstolen ger inte tillstånd enligt miljöbalken till bergtäkt och vattenverksamhet mm på fastigheten Gotland Bunge Ducker 1:64.
Domen är tydlig – Nordkalks ansökan aktualiserar ett flertal bestämmelser i miljöbalken och domstolen bedömer i princip varje punkt till Nordkalks nackdel. Domen står därför inte och faller inte på någon enstaka paragraf. En sammanfattning av domskälen:
1. Den allmänna lokaliseringen
För att tillstång till täkten ska kunna ges måste Nordkalk visa att verksamheten uppfyller grundläggande krav på hållbar utveckling; Platsen ska var lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Företräde ska ges för sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.
Domstolen konstaterar att området och dess omgivningar har mycket stora naturvärden som är unika och som därför har ett högt skyddsvärde. Täkten skulle på ett påtagligt sätt inverka negativt och irreversibelt på det samanhållna naturområdet. Även om Nordkalk hävdat att detta är den enda tänkbara platsen för bolagets fortsatta verksamhet menar domstolen att det finns alternativa brytplatser på Gotland och på andra platser i Sverige. Verksamheten är därför inte förenlig med lokaliseringskravet i 2 kap miljöbalken. Även om kalkbrytningen måste anses angelägen överväger det faktum att alternativa möjligheter finns och att stora naturvärden står på spel – som för alltid förloras.
2. Riksintressena
Domstolen konstaterar att de två riksintressena, för naturvård resp mineralutvinning föreligger. Företräde ska i sådana fall ge det ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med vatten, mark och fysisk miljö i övrigt. Den stora oreparerbara skadan på naturmiljö av riksintresse väger mycket tungt – liksom det industriella behovet av kalkråvaran. Avgörande är då att naturmiljön inte kan ersättas av annan plats medan kalk faktiskt kan utvinnas på annan plats på Gotland, fastlandet eller utomlands. Långsiktigt är det således enligt domstolens bedömning en bättre hushållning att i detta fall skydda naturmiljön. Nordkalks förslag är således inte förenligt med hushållningsbestämmelserna.
3. Särskilda bevarandeområden, Natura 2000
Domstolen menar att en negativ påverkan på bevarandeområdena är högst trolig, främst genom ändrade yt- och grundvattenförhållanden. Det är sannolikt inte möjligt att med artificiella åtgärder återskapa nuvarande vattenförhållanden, inte heller genom artificiell infiltration. Små förändringar i såväl yt- som grundvattenbalans kan ge mycket stora och i många fall irreversibla skador på våtmarkshabitaten och deras arter.
4. Täkten som miljöfarlig verksamhet
Domstolen anser att skyddsåtgärder och kontrollprogram är utformade så att den praktiska
hanteringen av malmen inkl transportbandet utformats på ett godtagbart sätt. Direkt påverkan
av buller, damm och ljus framstår som acceptabla med hänsyn till den stora nyttan av
fyndigheten.
När det gäller påverkan via yt- och grundvatten är skadeverkan på framförallt
våtmarker alltför stor för att det ska kunna uppvägas av behovet av kalk. Försämrade
livsbetingelser för hotade arter kan befaras. Tillstånd kan därför inte lämnas enligt denna del i miljöbalken.
5. Vattenverksamheten
De utredningar som genomförts väcker enligt domstolen farhågor om stor negativ påverkan på både närliggande våtmarker och möjlighet att använda Bästeträsk som vattentäkt i framtiden. Med tanke på den allmänna vattenbristen på Gotland har sjön ett mycket stort ekonomiskt värde som måste beaktas. Det är inte klargjort hur Bästeträsk skulle påverkas vare sig under driften eller återfyllnadsperioden, som sträcker sig över flera decennier. Tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap miljöbalken kan därför inte lämnas.
När det gäller skador på vattentäkter anser domstolen att det trots omfattande utredning alltjämt är oklart om de närmaste fastigheterna kommer att påverkas.
1973 års regeringsbeslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten i Bästeträsk med omgivningar måste omfatta alla typer av avlopp. Domstolen menar att det inte går att bedöma om de föreslagna utsläppen kommer att ha tillräcklig kvalitet
Miljödomstolens sammanfattning: Miljödomstolen finner att att tillstånd inte kan lämnas till den sökta verksamheten. Såväl lokaliseringen som risken för påverkan på omgivande bevarandeområden och faran för hotade arter hindrar att tillstånd kan ges. Dessutom föreligger osäkerhet beträffande möjligheten att skydda vattentäkten Bästeträsk. Ansökan skall därför lämnas utan bifall.
Om Nordkalk vill överklaga ska det ske senast den 9 januari.
Svenska Mineral
Samtidigt har behandlingen inletts av Svenska Minerals ansökan om tillstånd att utöka sitt kalkbrott. Den 16 december hade Miljödomstolen förhandling om deras ansökan om tillstånd att utöka hamnen och genomföra långvariga provpumpningar för att undersöka vatten-förhållandena i området. Olov Söderdahl är ombud för fem fastighetsägare som har begärt att erkännas som sakägare för att deras vatten kan påverkas. Den 29 januari får vi besked om Miljödomstolen erkänner dem som sakägare i den fortsatta behandlingen av ärendet.
Med denna positiva avslutning på året önskar styrelsen alla medlemmar en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR.
I den reviderade genomförandeplan för nationalparker 2009-2013, som naturvårdsverket publicerade den 3 december, ingår Bästeträsk som ett prioriterat område.
I planen anges särskilt att naturvärdena i Bästeträsk-området är hotade av exploatering, på grund av planerna på kalkbrott.
”Bästeträsks stora, orörda mosaik av kalkhällmarker, agmyrar, sjöar och skogar är ett unikt område som vi prioriterar högt. Vi vill gärna inleda samarbete med kommunen och länsstyrelsen för att bilda nationalpark. Förutsättningen är att det inte blir ett nytt kalkbrott” säger Rolf Löfgren, handläggare på Naturvårdsverket.
–”Området är det främsta i sitt slag i Sverige och är unikt även i ett europeiskt perspektiv” tillägger han.
Hela planen finns på www.naturvardsverket.se
Min kommentar: För det fortsatta arbetet som föreningen har framför sig är detta ställningstagande av naturvårdsverket naturligtvis av stor betydelse. Låt oss hoppas att framförallt Gotlands kommun kan se de unika värdena som man här har chans att bevara och utnyttja på ett långsiktigt hållbart sätt.