Ideella föreningen

Bevara Ojnareskogen

— Vi jobbar för att skydda sjön Bästeträsk och bevara Ojnareskogen på Gotland mot storskalig kalkbrytning
Ojnareskogen eller ett kalkbrott

Archive for HD

Naturvårdsverket överklagar till HD nov 2009

SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY
1 (13)
BESÖK: STOCKHOLM – VALHALLAVÄGEN 195
ÖSTERSUND – FORSKARENS VÄG 5, HUS UB
KIRUNA – KASERNGATAN 14
ÖVERKLAGANDE
2009-11-19
Dnr 381-1419-09, Rv
Högsta Domstolen
Box 2066
10312 Stockholm
Klagande: Naturvårdsverket
106 48 Stockholm
Motpart: Nordkalk AB
Storugns
620 34 Lärbo
Ombud: Advokat Mikael Lundholm
Advokatfirman Fröberg & Lundholm
Strandvägen 7B 114 56 Stockholm
Komplettering av överklagande i Mål T 5118-09
Överklagat avgörande: Svea Hovrätts, Miljööverdomstolens dom den 9 oktober 2009 i mål nummer M 350-09
Saken
Ansökan om tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64, Gotlands kommun, samt därtill hörande följdverksamhet.
POST: 106 48 STOCKHOLM
TEL: 08-698 10 00
FAX: 08-20 29 25
E-POST: REGISTRATOR@NATURVARDSVERKET.SE
INTERNET: WWW.NATURVARDSVERKET.SE
NATURVÅRDSVERKET 2 (13)
Naturvårdsverkets yrkanden
Naturvårdsverket yrkar att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.
Naturvårdsverket yrkar att Högsta domstolen undanröjer Miljööverdomstolens dom och avslår, alternativt avvisar, bolagets ansökan.
Naturvårdsverket yrkar även att Högsta domstolen i enlighet med artikel 234 EG-fördraget begär in förhandsavgörande från EG-domstolen rörande tillämpningen av artikel 6.3 Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet).
Naturvårdsverkets grunder och utvecklande av talan
Naturvårdsverket menar att det finns grund för meddelande av prövningstillstånd då det ur allmän synvinkel är av vikt för rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen, att det i domen förkommer rättegångsfel och att utgången av målet i Miljööverdomstolen uppenbarligen berott på ett grovt förbiseende/misstag.
Ovanstående grunder rör Miljööverdomstolens tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 28 b § miljöbalken (1998:808), vilket är den svenska implementeringen av artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. Naturvårdsverket anser att Miljööverdomstolens i nu överklagad dom i sin rättstillämpning avsevärt avviker från ordalydelsen i bestämmelsen, EG-domstolens och Högsta domstolens praxis. Miljööverdomstolen har även genom grovt förbiseende/misstag i avgörande och centrala delar av prövningen byggt sin bedömning på felaktiga grunder, vilket uppenbarligen har påverkat utgången av målet.
Dessa omständigheter utgör var för sig även grund för Högsta domstolen att efter meddelande av prövningstillstånd, vid en prövning i sak, undanröja Miljööverdomstolens dom och därvid avslå, alternativt avvisa Nordkalk AB:s (nedan bolaget) ansökan.
Bakgrund
Europeiska Gemenskapen har genom art- och habitatdirektivet skapat ett nätverk av skyddade områden med beteckningen ”Natura 2000” för bevarande av hotade arter och naturtyper inom gemenskapen. Direktivet innebär i korthet en skyldighet för medlemsstaterna att inom sina respektive territorier peka ut
NATURVÅRDSVERKET 3 (13)
områden enligt vissa kriterier och att därefter garantera bevarandet av de arter och naturtyper som avses att skyddas inom dessa bevarandeområden.
Utpekandet av de särskilda bevarandeområdena i Sverige är i stort redan genomfört. Inom dessa områden är Sverige därmed skyldigt att tillse att gynnsam bevarandestatus bibehålls för de arter och naturtyper som föranlett att området pekades ut (artikel 4.4 och artikel 6.1-2). För fullgörandet av denna skyldigheten har Sverige skapat ett system för tillsyn och prövning genom bl.a. införandet av bestämmelserna om tillståndskrav och tillståndsprövning i 7 kap. 28 a -29 §§ miljöbalken.
Bestämmelserna i denna del av införlivandet av art- och habitatdirektivet har en något annorlunda lagteknisk konstruktion än vad vi i Sverige är vana vid när det gäller områdesskydd. Bestämmelserna i 7 kap. 28 a § miljöbalken anger när tillstånd krävs och bestämmelserna i 7 kap. 28 b § miljöbalken anger under vilka förutsättningar tillstånd kan ges. Den sistnämnda bestämmelsen är konstruerad på ett sätt som närmast kan liknas vid en miljökvalitetsnorm där bibehållen gynnsam bevarandestatus för de utpekade arterna och naturtyperna inom bevarandeområdet är att betrakta som gränsvärdet för tillåten påverkan. Det vill säga, om ansvarig för en planerad verksamhet vid tillståndsprövningen inte kan visa att den gynnsamma bevarandestatusen kan bibehållas för de utpekade arterna och naturtyperna inom bevarandeområdet får tillstånd inte lämnas. Såtillvida är bestämmelsen – sett ur ett traditionellt svenskt miljörättsligt perspektiv – relativt hårdhänt i sin lagtekniska utformning. Den enda möjlighet som finns att kringgå denna bestämmelse är att regeringen meddelar tillåtlighet enligt 7 kap. 29 § miljöbalken. Förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus finns beskrivet i 16 § områdesskyddsförordningen (1998:1252).
EG-domstolen har i ett pedagogiskt och mycket väl genomarbetat förhandsavgörande i det så kallade Waddenzeemålet (C-127/02 punkterna 52-61) angett hur skadebedömningen av påverkan från en verksamhet (i det fallet mekaniserat hjärtmusselfiske) inom ett bevarandeområde ska genomföras och hur en tillståndsprövning enligt art 6.3 art- och habitatdirektivet (7 kap. 28 b § miljöbalken) ska gå till. Domstolen sammanfattar i punkt 61 sin bedömning av dessa delar i målet enlig följande:
”Enligt artikel 6.3 i art- och habitatdirektivet förutsätter den lämpliga bedömningen av en plans eller ett projekts konsekvenser för målsättningen att bevara ett område att alla aspekter av planen eller projektet som, enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt, kan påverka nämnda mål identifieras, med hjälp av bästa möjliga vetenskapliga information, innan planen eller projektet godkänns. Med ledning av slutsatserna från den lämpliga bedömningen av mekaniserat hjärtmusselfiske med avseende på konsekvenserna för målsättningen att bevara ett område, skall de behöriga nationella myndigheterna godkänna verksamheten endast efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada. Så är fallet när det ur ett
NATURVÅRDSVERKET 4 (13)
vetenskapligt perspektiv inte föreligger några rimliga tvivel om att verksamheten inte kan ha en skadlig inverkan.”
EG-domstolen anger här i sitt tolkningsbesked följande för nu överklagat mål väsentliga förutsättningar: