Bevara Ojnareskogen

Svea hovrätt
Avdelning 13
Miljööverdomstolen
Box 2290
103 17 Stockholm

Yttrande i Mål nr M 350 09 Rotel 1305, ansökan av Nordkalk AB ang tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64, Gotland

Undertecknad vill som ombud för fastighetsägaren Håkan Linder och på föreningen Bevara Ojnareskogens vägnar lämna följande synpunkter med anledning av Nordkalks senast inkomna inlaga (aktbil 75). Beträffande Nordkalks överklagande av den ersättning som Miljödomstolen tilldömt Håkan Linder lämnas separat yttrande.

Nordkalk och samhällsintresset

I Nordkalks inlaga ställs återigen behovet att bevara områdets unika natur och miljö mot det samhälleliga behovet av kalk, Nordkalks uteblivna intäkter vid ett avslag på tillståndsansökan samt de arbetstillfällen som en fortsatt verksamhet för Nordkalk skulle ge. Nordkalk menar visserligen att kalkindustrin och naturvårdens intressen kan samverka på norra Gotland, vilket låter bestickande. Men om det betyder att alla de tre stora kalkstensföretagen Nordkalk, Svenska Mineral och Cementa samtidigt ska expandera i den takt som skulle bli fallet om deras nu aktuella tillståndsansökningar skulle beviljas ter det sig snarast som en rovdrift på både kalkstenstillgången och naturen på norra Gotlands relativt begränsade yta.

En samexistens på rimliga villkor förutsätter att de mest omistliga naturområdena sparas och att inte kalkindustrins intressen utan vidare får gå före natur- och miljöhänsyn, vilket enligt Nordkalk är den tolkning som skall tillämpas när två riksintressen kommer i konflikt på det sätt som nu är fallet. Det förtjänar att upprepas att det självklart inte förhåller sig så som Nordkalk framställer saken, nämligen att ett avslag på Nordkalks ansökan är liktydigt med att kalkindustrin på norra Gotland upphör. Nordkalk är det företag av de tre som vill öppna ett helt nytt kalkstensbrott mitt i ett unikt och känsligt naturområde, vilket gör att deras ansökan är särskilt kontroversiell. De försöker felaktigt utmåla dem som är kritiska till detta projekt som motståndare till all kalkindustri när det i själva verket handlar om den sällsynt olämpliga lokaliseringen av just detta projekt.

För regionen Gotland utgör arbetstillfällena en viktig faktor. Dessvärre finns betydande osäkerhet om hur många arbetstillfällen det faktiskt handlar om. Såväl av marknadsskäl som genom rationaliseringar har Nordkalk redan minskat arbetsstyrkan i Storugns med 19 respektive 11 personer under de senaste två åren, motsvarande hälften av det antal arbetstillfällen som angivits på längre sikt för Bungetäkten. Nordkalk undviker att beröra denna fråga. Bland annat i kommunens beräkningar av effekterna av bortfallet av arbetstillfällen användes därför Nordkalks flera år gamla uppgifter om antalet anställda, vilket gjorde att de samhälleliga effekterna av ett eventuellt avslag på Nordkalks täktansökan kraftigt uppförstorades

Nordkalks argumentation

Nordkalks argumentation om särskilt Naturvårdsverket men även Länsstyrelsen har utvecklat sig till en uppseendeväckande konspirationsteori och bemöts bäst av myndigheterna själva. Det är dock  att notera att Nordkalk börjar sätta i system att försöka misstänkliggöra och undergräva en motparts trovärdighet, vilket snarast tyder på att man inte litar på att man kan övertyga med hjälp av sakargument.

I samma anda undviker Nordkalk återigen att sakligt bemöta utlåtandena av de båda oberoende hydrologiska experter som inte varit överens med Nordkalks bedömningar om att det inte skulle föreligga några risker för hydrologin i området om Nordkalks ansökan beviljas. I stället avfärdar Nordkalk professor Bo Olofsson med några svepande formuleringar utan tillstymmelse till argumentation i sakfrågan.

När det gäller riksintresset för naturvård kritiserar Nordkalk Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket har således pekat ut ca en tredjedel av landet som riksintresse för naturvården och agerar vid behov som part i enskilda tillståndsärenden som berör verkets eget riksintresse.” Men det är ju i så fall kritik som i lika hög grad kan riktas mot SGU, som pekat ut precis de områden på norra Gotland som ägs av kalkindustrin som riksintresse för mineralutvinning och sedan agerar till förmån för kalkindustrin i det nu aktuella ärendet. Till yttermera visso agerar SGU både som konsultföretag på uppdrag av Nordkalk och som myndighet. Anders Carlstedt medverkade t ex redan i samband med Nordkalks ansökan om tillstånd för provbrytning på uppdrag av Nordkalk (2005-05-27 Planerad brytning av kalksten. Hydrogeologisk konsekvensbedömning) och har nu medverkat i handläggningen av SGU:s officiella remissvar.

SGU

SGU har i målet inlämnat ett yttrande i vilket i princip samtliga bedömningar som sökanden Nordkalk gjort tillstyrks utan reservationer för sådana osäkerheter som framkommit i tidigare rapporter. Detta faktum gör i sig att tveksamhet kan uppkomma om kvaliteten i myndighetens bedömningar i detta väldokumenterat svårbedömda ärende.

Nu gör SGU bland annat bedömningen att ”det inte föreligger någon risk för påverkan på i omgivningen förekommande brunnar i kalkstenen, på grund av länshållningen”.Bedömningen grundar sig på erfarenheter från mätningar vid Klinthagenbrottet, där kontrollpunkter nära Hoburgs myr inte påverkats. Men området vid Klinthagenbrottet är betydligt torrare än Bunge Ducker, som är genomsprängt av våtmarker och yt- och grundvattenflöden. Med kännedom om hur förhållandena visat sig variera där även på korta avstånd, exemplifierat av de sinsemellan mycket olika effekterna i provbrotten, är det osäkert att dra slutsatser från Klinthagen till Bunge Ducker.

Risk för påverkan kan ju dels föreligga i form av minskad tillgång till vatten i brunnar på grund av sänkt grundvatten, dels i form av inflöde av förorenat eller salt grundvatten. Det förefaller vara en alltför vansklig slutsats att generellt uttala sig om att det inte finns risk för påverkan på näraliggande brunnar. I tidigare inlagor har SGU för övrigt faktiskt medgivit att det inte är uteslutet att både vattentillgången i den mest närbelägna brunnen vid Kally Mårtenssons fastighet och brunnarna vid fastigheter på andra sidan av väg 148 skulle kunna påverkas negativt. SGU felbedömde för övrigt kraftigt riskerna för påverkan på omgivande brunnar inför kommunens provpumpning 2004.
Enligt SGU finns det ingen generell brist på vatten på Gotland. Man hänvisar till ”goda, outnyttjade reservtillgångar för grundvattenuttag i Visbyområdets relativa närhet”. Skälet till att dessa tillgångar inte utnyttjats är dock enligt kommunen av ekonomisk art, nämligen avståndet till befintligt vattennät och de kostnader som en anslutning därmed skulle medföra .

SGU:s påstående är till ringa tröst för de kommunala abonnenter som nu regelmässigt får långvariga bevattningsförbud, inte heller för fastighetsägare med privata brunnar som får ont om vatten under sommarhalvårets torrperioder. För övrigt är antalet brunnar med enskilt vatten på Gotland proportionellt ovanligt stort på grund av den höga andelen landsbygdshushåll. Den upplevda vattenbristen för dessa hushåll minskar inte av att det finns teoretiska möjligheter att öka kommunens uttag av grundvatten.

Det planerade uttaget av vatten från Bäste träsk för Fårösunds och Fårös räkning skulle inte heller ha aktualiserats om inte vattentillgången faktiskt är ett problem. SGU menar nu att kommunens vattenuttag inte skulle äventyras av en eventuell brytning på Bunge Ducker. Den uppfattningen delas som bekant inte av de båda andra fristående hydrogeologer, Bo Olofsson och Håkan Djurberg, som uttalat sig i ärendet.

Till detta kommer slutligen även SMA Svenska Minerals tidigare nämnda ansökan om utvidgning av det pågående kalkstensbrottet på Bunge Stucks. SGU påpekar också att en sådan utökad verksamhet skulle påverka Bäste träsks tillrinningsområde.

Nordkalks långsiktiga trovärdighet

Av avgörande betydelse för att verksamheten skulle kunna godkännas är bland annat att de omfattande skyddsåtgärder som Nordkalk utfäst sig att verkställa skulle fungera, liksom de kontrollprogram och efterbehandlingsåtgärder som Nordkalk är skyldig att genomföra.  Det är då inte till fördel för en bedömning av Nordkalks tillförlitlighet att företaget är föremål för en polisutredning efter anmälan om miljöbrott i samband med provbrotten. Tveksamheterna när det gäller Nordkalks möjligheter att klara av alla sina utfästelser när det gäller att bibehålla vattenföringen i området och garantera vattentillförseln till Bäste träsk kvarstår oförändrade.

Med hänvisning till ovanstående vidhåller jag mina tidigare yrkanden.

2009-05-23

Olov Söderdahl

Svea hovrätt
Avdelning 13
Miljööverdomstolen
Box 2290
103 17 Stockholm

Yttrande i Mål nr M 350-09, Rotel 1305, ansökan av Nordkalk AB ang tillstånd till bergtäkt och vattenverksamhet på fastigheten Bunge Ducker 1:64, Gotland

Nordkalk har i sitt överklagande av Miljödomstolens dom 2008-12-19 inte anfört några ytterligare fakta i målet utan bygger överklagandet på ett ifrågasättande av Miljödomstolens bedömningar och ett underkännande av det sätt på vilket domstolen tolkat och tillämpat i domen anförda bestämmelser i Miljöbalken.

Av central betydelse i ärendet har varit att kartlägga de hydrologiska förhållandena i området, hur dessa skulle påverkas av en täkt och möjligheten att neutralisera negativa effekter för omgivande Natura 2000 områden och vattenförsörjningen till Bästeträsk. Nordkalk har steg för steg, efter återkommande påpekanden om oklarheter och osäkerheter, kompletterat de hydrologiska undersökningarna så att de nu förvisso utgör ett omfattande material. Men fortfarande kvarstår oklarheter på avgörande punkter, som Nordkalks motparter visat och som också Miljödomstolen konstaterar i domen.

Särskilt anmärkningsvärt är att Nordkalk genomgående undvikit att ta upp och bemöta de synpunkter som framförts av från Nordkalk fristående hydrologer. Professor Bo Olofssons tre inlagor som pekat på osäkerheterna i de slutsatser som Nordkalk dragit angående den planerade täktens hydrogeologiska effekter  har över huvud taget inte bemötts. Nordkalk valde i stället att inför Miljödomstolens huvudförhandling misstänkliggöra och ifrågasätta honom och även den andre från Nordkalk fristående  hydrologiska experten, nämligen den av kommunen anlitade Håkan Djurberg. En metod att bemöta kritik som tyder på att man inte har några argument att komma med i själva sakfrågan.

Så mycket mer förvånande är det att Nordkalk nu i sitt överklagande (s 18) påstår att den av Gotlands kommun anlitade hydrologiska experten har tillstyrkt täktansökan, just densamme vars opartiskhet Nordkalk tidigare ifrågasatt genom att hänvisa till tidningsurklipp där han före kommunstyrelsens beslut uttalade sig om att han ansåg att kommunen borde säga nej till täktansökan med hänsyn till kommunens behov av att använda Bästeträsk som vattentäkt.

I överklagandet menar Nordkalk att man övertygande visat att man kommer att kunna garantera vattenbalans och vattenkvalitet i täktens omgivningar, såväl under pågående täktverksamhet som efter avslutad brytning.  Man menar också att ”floran och faunan i områdena torde vara tålig för tillfälliga variationer av de hydrologiska förhållandena”. Men de variationer som en brytningstid på 25-40 år och återfyllnadstid på 100 år skulle resultera i kan knappast kallas tillfälliga. Att ett enskilt företag som Nordkalk under så lång tid skulle kunna kontrollera och hålla istånd tekniska anordningar av den omfattning och komplexitet som man skisserat i kontrollprogrammet ter sig minst sagt osannolikt.

Nu öppnar man för möjligheten att underhållsansvaret skulle övertas av stat eller kommun. Tyvärr är det just det som skulle bli fallet om Nordkalk skulle upphöra som företag eller lämna Gotland och Sverige när kalkfyndigheterna här är uttömda. Inget företag kan idag lämna garantier på mer än hundra år framåt i tiden. Gotlands kommun har tyvärr upprepade gånger hamnat i problem med nedlagda företag som lämnat miljöproblem efter sig med dyra kostnader som följd.

Liksom i tidigare inlagor framhåller Nordkalk bolagets och svensk stålindustris stora behov av den råvara som Bunge Duckers kalksten utgör. På flera ställen (s 7, 8 och 9) likställer man ett nej till Nordkalks tillståndsansökan med att all kalkstensbrytning  på norra Gotland skulle upphöra.  Längst går man med påståendet på s 9: ”Miljödomstolens bedömning innebär att Sverige skall övergå från att vara självförsörjande avseende ifrågavarande kalkstensprodukter till ett land vars stålindustri blir beroende av import av nödvändiga råvaror för sin produktion.” Såvitt känt levererar SMA Svenska Mineral likvärdig kalksten till Oxelösunds stålverk, och SMA:s tillståndsansökan om utökad brytning är ännu inte behandlad av Miljödomstolen.

Inte heller är möjligheterna att hitta lämpliga kalkstensfyndigheter på andra platser, som inte är lika känsliga ur natursynpunkt, uttömda. Enligt tidningsuppgifter pågår f ö Nordkalks egna fortsatta undersökningar parallellt med behandlingen av den nu aktuella täktansökan.Nordkalk citerar också SGU, som i samband med ett regeringsuppdrag att analysera åtgärder för att främja framtida prospektering och utvinning av svenska mineralresurser uttalat sig om behovet av gotländsk kalksten. Men citatet säger ingenting om att man måste bryta kalksten just på Bunge Ducker.

Inte heller innebär det att man kan eller bör ge avkall på miljöhänsyn eller bortse från risker för vattenförsörjningen. SGU är för övrigt också den myndighet som är ansvarig för att tillgodose att ett av de svenska miljömålen utifrån EU:s vattendirektiv uppfylls, nämligen att garantera ett till kvalitet och kvantitet oförändrat grundvatten. En uppgift som rimligen bör tas på lika stort allvar som omsorgen om mineralutvinning och särskilt beaktas i samband med Nordkalks aktuella tillståndsansökan.

Den för närvarande rådande lågkonjunkturen har inneburit en minskande efterfrågan på stål och därmed också på den speciella kalksten som Nordkalk och SMA Svenska Mineral bryter på norra Gotland. Det illustrerar tydligt att det stora behov av denna kalksten som Nordkalk beskriver i sin ansökan snabbt kan förändras på grund av förändringar i omvärlden. En långsiktigt god hushållning måste ta hänsyn till sådana faktorer och inte tillåta irreversibla ingrepp för att tillgodose kortsiktiga, konjunkturkänsliga behov.

Föreningen Bevara Ojnareskogen hävdar sammanfattningsvis att Nordkalk inte övertygande har kunnat visa att man genom förebyggande åtgärder skulle kunna förhindra att den planerade täkten skulle resultera i en grundvattensänkning och ett bortfall av ytvatten med betydande negativa effekter på omgivande Natura 2000 områden, enskilda markägares skogs- och betesmark samt näraliggande brunnar.

Inte heller har Nordkalk kunnat visa att Bästeträsks vattenförsörjning  fortsättningsvis skulle fungera på ett sätt som möjliggör användning av sjön för den av kommunen planerade dricksvattenproduktionen.

På föreningen Bevara Ojnareskogens vägnar yrkar undertecknad därför

att Nordkalks ansökan om täkttillstånd avslåsatt den till ansökan fogade MKB:n inte godkännsatt Nordkalks ansökan om tillstånd för vattenverksamhet avslås

att Nordkalks ansökan om tillstånd att anlägga transportband och serviceväg avslås samt

att – i händelse att tillstånd beviljas – ansökan om verkställighetsförordnande avslås

2009-03-15
Olov Söderdahl
ordförande
Föreningen Bevara Ojnareskogen